Bokslukarna's Blog

For those about to read. We salute you!

Äntligen klar september 15, 2013

fifty-shades-freedIdag har jag äntligen läst ut tredje delen i Fifty shades serien. Den sista boken var helt klart sämst. Den var faktiskt riktigt dålig. När jag läste de två första böckerna så fanns det trots allt något som drev mig vidare och fick mig att läsa ut dem ganska snabbt. i den tredje och, tack gode gud för det, sista boken tappar E L James gnistan helt. De korta actionavsnitten kommer alltför snabbt och avslutas ännu snabbare. Christians kontrollbehöv är större än någonsin samtidigt som han inte för fem öre kan förstå att om han verkligen förklarar för Ana att hon svävar i fara så kanske hon förstår varför han inte vill att hon lämnar lägenheten. Ana uppför sig dumt gång på gång och dessutom måste hon hela tiden vara överseende mot Christian för det är såååå syyynd om honom. Nej den här boken är riktigt trist och det finns ingen anledning alls att läsa den. Om du läst de första två böckerna och vill läsa den sista för att få veta hur det till slut går för Ana och Christian, fråga en kompis istället. Hon har antagligen läst boken för det har rätt många gjort vid det här laget (och jag skriver hon för det är fler kvinnor än män som läst). Men gör inte samma misstag som jag och lägg din tid på att läsa denna bok. Det är inte värt det. Om du är nyfiken på serien läs del ett och kanske till och med del två, dessa är helt ok. Men hitta på ett eget slut, fråga en vän, vänta på filmen, vad som helst men läs en annan bok denna är inte läsvärd.

av Elin

 

The Library of unrequited Love av Sophie Divry september 4, 2013

Filed under: Rekommenderas ej — bokslukarna @ 9:19 f m
Tags: , ,

ThelibraryNär jag var i Paris i februari besökte vi såklart Shakespeare and co och det var helt underbart att befinna sig i den bokhandeln. Jag ahr redan skrivit ett inlägg om den så jag behöver inte gå in på detaljer igen. När jag var där ville jag såklart köpa en bok. Inte minst för att få deras fantastiska stämpel, så man minns var man köpt boken. Jag gick runt bland borden och kollade eftersom jag just då inte hade någon önskebok att köpa på lager. Min blick föll på The Library of unrequited love och titeln lät så mysig att jag köpte den boken. Det visade sig dock snart att boken snarare skulle heta The librarian of unrequited love. Hela boken är skriven ur en bibliotekaries ögon och hon bara gnäller. Av någon anledning, förmodligen för att hon stör besökare med sitt gnäll, så har hon blivit placerad i en del av biblioteket som inte får så många besökare. En av de få besökare som kommer dit är tydligen en Martin som bibliotekarien förälskat sig i. Men hon vågar inte göra något åt saken utan gå bara där och trånar. Boken upplägg är den att en person blivit inlåst i biblioteket då denna somnat på kvällen och när denne biblioteksbesökare hittas på morgonen är det bara för att bli utsatt för den oerhört gnälliga bibliotekarien. Stackare. Boken är tröttsam och hade det inte varit för det faktum att den är knappt 100 sidor hade jag inte ens läst ut den. Kanske innehåller den något politiskt eller nåt annat djupt som jag inte förstår mig på. Men faktum kvarstår: Jag gillar inte boken och kan inte rekommendera den. Läs nåt annat!

av Elin

 

Unga kvinnor av Louisa May Alcott mars 3, 2013

Filed under: Rekommenderas ej — bokslukarna @ 1:52 e m
Tags: , ,

ungakvinnorHär är en bok som jag och Vera tycker väldigt olika om vet jag. Jag tänker mig att jag gör ett inlägg till idag (söndag är klassikerdag) så kan Vera kanske göra ett till torsdag som är ungdomsboksdag hos oss på bloggen. Jag vet att denna bok är en klassiker och den är hyllad av många som en fantastisk bok. Den lär ligga ganska nära sanningen för hur det var att växa upp som flicka i mitten av 18oo-talet. För allt detta borde ju boken vara jättebra, men jag tycker den är dötrist.

Unga kvinnor är självbiografisk och handlar om de fyra systrarna Marsh och deras uppväxt tillsammans. Det är det faktum att boken är självbiografisk som gör att den kommer närmare sanningen än andra böcker som handlar om kvinnor från denna tiden. Boken beskriver flickornas vardag och hur de interagerar med vänner, som i första hand är deras grannar, och med släktingar. Då deras pappa är ute i kriget och de därför har ont om pengar att leva på så borde detta vara en spännande skildring. Jag tycker dock att historien aldrig lyfter. Jag känner av det där som vanligtvis gör att jag inte faller för en bok, att jag helt enkelt inte bryr mig och karaktärerna. Man skulle kanske kunna tro att det har att göra med att jag nu passerat fyrtio och därför har svårt att sätta mig in i hur det är att vara ung som i boken. Men ungdomsböcker är ju vad jag älskar att läsa och jag har inte svårt för att ta till mig Harry Potter, Katniss och nu senast Taylor i Jelico Road och hur de fungerar och tänker trots att de är tonåringar. Som det så ofta blir för mig kan jag inte sätt fingret på varför jag inte fastnar för karaktärerna eller boken. Jag gillar visserligen storslagna äventyr, men det behöver inte var huvudingrediensen för att jag ska älska en bok. Se bara på Austens vardagsskildringar som jag älskar. Nej, jag kan inte säga exakt varför denna bok inte fallit mig på läppen, men det gjorde den inte. Läs istället vilken som helst av Austens böcker, det hade jag hellre gjort.

av Elin

 

Dolly av Susan Hill december 13, 2012

Hill-DollyJag antar att Susan Hill är mest känd just nu för att det är hon som skrev The woman in Black. Filmen som blev den första film med Daniel Radcliffe i huvudrollen efter Harry Potterfilmerna. Men Susan Hill har skrivit flera skräck/rysarromaner och har en bred läsarkrets. Jag hade förut bara läst just The woman in Black, som jag verkligen gillade, och har sedan dess planerat att läsa fler böcker av författaren. Så när jag var i Nottingham tidigare i höst och klev in i en bokhandel, självklart, så låg en ny bok av Susan Hill innanför dörrarna och omslaget var oerhört häftigt så klart att jag köpte. Omslaget, som syns här intill är förutom den mysigt gröna färgen präglad, vilket gör den ännu häftigare. Nu har jag hunnit läsa boken och måste tyvärr säga att jag är lite besviken.

Boken huvudperson, berättaren, är en man som återvänder till huset där han tillbringade en tid som ung pojke. Han och hans kusin besökte samtidigt sin barnlösa faster i det stora och lite ödsliga huset. Kusinen är oerhört bortskämd materiellt och när hon inte får den dockan hon absolut vill ha så flyger dockan genom rummet och spricker. Dockan gillar inte detta och den spöklika delen av skräckhistorien tar sin början.

Jag grips dock aldrig av berättelsen. I the Woman in Black har Hill mig efter två sidor. Jag känner sympati med huvudpersonen och blir uppriktigt skiträdd när boken framskrider. Dolly får mig inte att reagera. Visst den är lite spännande från och till, men mest är den förutsägbar och faktiskt ganska tråkig. De flesta av händelserna går att lista ut i förväg och även om personerna i boken drabbas av fruktansvärda öden så bryr jag mig inte. Susan Hill drar sig inte för att blanda in barn i sina historier, åtminstone inte i de jag läst. Det borde göra dem än läskigare och så är fallet i the Woman in Black. Men inte i Dolly. Ärligt talat hade boken inte varit så tunn tror jag inte ens att jag läst ut den. Så om ni värderar era läsminuter så tycker jag att ni ska lägga dem på en annan bok.

av Elin

 

Books & dreams oktober 15, 2012

Filed under: Rekommenderas ej — bokslukarna @ 9:37 e m
Tags: , , , ,

Så dök det upp en tidskrift till om böcker ibland alla dessa tidskrifter. Min man var vänlig nog att komma hem till mig med denna. Books & Dreams heter den, med underrubriken ”Mer läslyx i livet”. Vad de menar med läslyx vet jag inte. För mig är varje stund jag får sitta med en bok i handen en stud av lyx. Det kan hända att redaktionen på Books & Dreams har samma tanke. I förordet står det just att hinna läsa är lyx och att tidningen vill uppmuntra till att krypa upp i läsfotöljen lite oftare. Kankse är det för att jag just nu inte hinner läsa så mycket som jag skulle vilja, men jag känner mig inte inspirerad utan bara stressad av hur förordet beskriver den tidiga morgonen när man hinner läsa för sig själv. Eftersom jag går upp före familjen alla veckodagar behöver jag lördagsmorgon för att sova ut lite så någon tidig lördag morgon i läsfotöljen blir det inte för mig.

Ni märker redan var det här är på väg va? Jag är inte förtjust i Books & Dreams. Jag gillar att läsa bloggar om böcker, men måste säga att ingen av de tidningar som jag läst om böcker fått mig riktigt nöjd. Bäst hittills är nog Viläser, men den är ju framför allt bra när det finns något riktigt långt reportage om en riktig favvoförfattare. Det är kanske därför jag inte gillar Books &Dreams. Det står fem rader om boken som uppfyller mig just nu (The Casual Vacancy) och sedan är det halvlånga reportage om Camilla Henemark och Tommy Körberg människor (och därmed böcker) som inte alls intresserar mig. För mig känns inte Books &Dreams som en tidning om böcker utan bara som ännu en tidning om kändisar och så har man till och med slängt in några recept för att göra det ännu mindre om böcker. Ja, jag fattar att recepten är ur någon ny hypad kokbok, men det funkar inte på mig.

I tidningen finns det massor av boktips. Det kanske är något som skulle tilltala en bokslukare, men det blir faktiskt lite för många tycker jag. Den typen av korta boktips funkar bra i de bloggar jag läser och där jag blir tipsad av flera av de böcker jag läser. Om jag ska läsa en tidning så vill jag nog ha långa reportage om riktiga författare. Helst om mina favoritförfattare. Jag vet att det är mycket begärt och att jag kanske borde ge tidningen en chans till. Nästa nummer kanske inte är fullt av kändisbiografier. Även om det kanske inte har ett tiosidigt reportage om Rowling, Susan Collins eller Jane Austen så kanske det finns något läsbart i den. Reportaget om bokshopping i London låter ju intresssant även om det kanske får mig att klaga på att det är en resetidning och inte en tidning om böcker. Nä nu lägger jag tidningen åt sidan och fokuserar på de böcker jag så gärna vill få lite tid att läsa.

av Elin

 

Vad är grejjen med Strindberg? september 30, 2012

Filed under: Rekommenderas ej — bokslukarna @ 5:46 e m
Tags: , ,

Erkänner! Jag kan inte alls förstå mig på vurmen kring denna man född i mitten av 1800-talet. Jag har precis läst ut Röda rummet, vilket jag klarade med nöd och näppe och tråkigare bok får man leta efter. Min man påstår att han har stängt av vår väggklocka eftersom den ringde på natten, men jag är helt säker på att den stannade för att jag läste denna tråkiga bok.

Nu måste jag bara klargöra att jag fullständigt älskar”Ett halvt ark papper”. Jag kan inte för mitt liv förstå att det är samma författare. I ett halvt ark papper finns nerven där, känslan. Det går inte att läsa den utan att få tårar i ögonen, men i Röda rummet. Jag kan inte hitta ett uns av känsla för människorna Strindberg beskriver. Ofta tänker jag att de får skylla sig själva för att de är så naiva och inte tar tag i nånting, men ännu oftare tänker jag ingenting för jag bryr mig inte. Handlingen kretsar kring ett gäng konstnärssjälar i Stockholm och utspelar sig på den tid då Strindberg skrev boken, alltså andra halvan av 1800-talet. Att slå sig fram som författare eller skådespelare är såklart tufft och männen i boken är hela tiden oerhört fattiga. Boken är full av möten på restauranger där de lånar pengar och äter och, framför allt, dricker. Sen pratar de om hur eländigt allt är. Och det är eländigt, men jag bryr mig inte. Det kanske får mig att låta känslokall och för att råda bot på det ska jag tala om att det finns ett ställe i boken när jag drabbas känslomässigt. Det är i slutet av sextonde kapitlet när ett par fina damer hälsa på uppe i Vita bergen och ser de fattiga barnen. De kan jag känna för. De är bara små barn och kan inte själva tag sig ur sin svåra situation. Men när det gäller huvudpersonerna i boken så når de mig inte. Om jag bara hade känt för dessa personer som jag gör för Jean Valjean i Samhällets olycksbarn så kanske boken hade blivit lite mindre tråkig. Saken är dock den att det händer faktiskt ingenting i boken. De bara bara pratar och dricker och elände, elände….

Nä, om ni vill fira detta Strinbergsjubilarår så läs ”Ett halvt ark papper”. Den är bra och den är kort så ni kan göra det redan ikväll. Men ge er inte på Röda rummet för den är så tråkig att klockorna stannar.

av Elin

PS. Det finns all anledning att försöka övertyga mig om att Strindberg verkligen har nåt att komma med.

 

De målade grottornas land av Jean M Auel juli 28, 2011

Filed under: Rekommenderas ej — bokslukarna @ 9:27 f m
Tags: , , ,

Eftersom jag inte kunde släpa med mig 2 kilo bok på resan, det var problem med övervikt på hemvägen i alla fall, så fick jag läsa slutet om Ayla efter det att jag kommit hem. Jag har nu avslutat serien och måste väl erkänna att jag är mer besviken än jag trodde jag skulle vara. Att börja läsa boken var kul, nu skulle jag få se hur det gick för Ayla, Jondalar och alla de andra. Men ganska snart blev boken rätt så tråkig. Auel ägnar sig åt många och långa miljöbeskrivningar och beskrivningar av hur man gjorde på stenåldern. Dessutom förekommer alldeles för många, i min smak, återblickar till vad som hänt i de andra böckerna. Jag kan tycka att om man plockar upp del sex i en serie utan att ha läst de föregående fem så får man skylla sig själv. Vid del sex kan man skippa tillbaka blickarna och fokusera på historien. När sen en grupp, ledd av Nionde grottans andliga ledare, ger sig ut på en resa och tittar på gottor, grottor och mer grottor blir jag riktigt uttråkad.

Tillslut kommer jag till delen som det står om på baksidan av boken. Delen där Ayla börjar få svårt att hinna med sitt kall (yrke) och sin familj. Då blir boken något mer intressant. Men det känns som om jag läst boken förut när Ayla och Jondalar trots att de båda älskar varandra mer än vad som egentligen är möjligt börjar tvivla på den andras kärlek. Båda lägger hela skulden på sig själva och ingen kan ta första steget mot försoning. Tillslut behöver en stor katastrof inträffa för att de ska kunna återförenas, som vanligt. Det som grämer mig mest är dock att jag aldrig riktigt fick reda på hur det egentligen gick för Ayla. Visst vi fick ett par år till av hennes liv, men sen då. Trivdes hon med att tjäna moderna resten av livet, fick hon och Jondalar hordvis med ungar, jag funderar och funderar. Blir det kanske en bok till i alla fall? Jag anser mig inte ha fått slutet på historien. Fan-fic nån?

av Elin