Bokslukarna's Blog

For those about to read. We salute you!

Mycket bra filmatiseringar på TV augusti 6, 2012

Eftersom vädret inte riktigt tillåter då långa utomhus kvällar jag skulle önska just nu så kan vi väl se lite på TV. Ikväll går Förnuft och Känsla på SVT2. Denna fantastiska bok av Jane Austen filmatiserad med skådespelare som Kate Winslet, Emma Thompson och Hugh Grant i rollerna. Om vi kan slita oss från OS-sändningarna ett tag så är detta en riktigt mysig film. Dessutom hade ju serien David Copperfield premiär igår kväll. Första avsnittet av denna Dickens filmatisering ligger sålklart på svtplay i sex dagar till fram tills dess att andra avsnittet går. Denna bör ses inte minst för att vi får en chans att fullständigt smälla av när vi ser hur oerhört söt Daniel Radcliffe var i denna sin debut. Inte konstigt att producenterna av Harry Potter filmerna försökte övertala Radcliffes föräldrar att låta honom provfilma när de sett detta. Serien är också full av andra bra skådisar, inte minst Dame Maggie Smith. Plötsligt känns regnet inte så jobbigt längre, vi har ju massor att göra inomhus.

av Elin

Annonser
 

Förnuft och känsla av Jane Austen januari 9, 2011

Elin och jag har helt olika förutsättningar inför läsandet av denna bok. Jag har sett filmen tidigare och känner därför ganska väl till storyn och vem som får vem. Hur har detta påverkat synen på boken? Och Elin har ju med sig perspektivet av Jane Austens sätt att skriva och använda en huvudpersons syn till att påverka hur man som läsare uppfattar vad som händer, kanske tydligast i Emma. Något som även Rowling använt sig av i Harry Potter. Var det här tydligt? Elin kan berätta mer. Jag tror inte att jag kunde ha på mig de glasögonen när jag läste denna bok eftersom jag visste utgången av boken i förväg.

Kort om handlingen; Mrs Dashwood och hennes tre döttrar är efter makens död tvungna att flytta från sitt hem (som tas över av systrarnas äldre halvbror). De hyr en stuga och tas omedelbart om hand av ägarna som drar in dem i deras sociala omgivning.

Jag tänkte mycket på hur de olika karaktärerna, främst Elionor, Marianne och Mrs Dashwood (mamman), beskriver sin syn på kärlek. Hur den ska kännas, upplevas, levas ut eller kontrolleras. En väldigt lustig och underhållande episod i boken är alldeles i början när Elinors och Mariannes halvbror och hans fru resonerar kring faderns sista vilja och disponering av arvet, hur mycket som ska gå till hans styvmor och systrar. Jane Austen är väldigt skicklig på att beskriva olika typer av karaktärer och ge dem egenskaper av både gott och ont och få dem att handla utifrån dessa. Jag har funderat en del över om Austen själv ville föra fram något budskap i böckerna. Hur man skulle leva och vara osv. Men jag kan inte riktigt se detta. Mer att hon är en berättare som förmedlar historier, ibland med en ironisk underton. I och för sig är huvudpersonerna ganska starka kvinnliga karaktärer som till stor del (inte alltid) agerar eller vill agera självständigt.

Jag tycker Hanna har helt rätt i att Austen är duktig på att beskriva personerna och deras karaktärer. I denna bok tar hon så lång tid på sig att göra detta att jag nästan har lite svårt att komma in i boken. Men efter ungefär hundra sidor har hon mig fast, som vanligt. Då är det också så mycket lättare att hänga med i hur personerna i boken agerar i och med att jag känner dem så väl. Bra jobbat Austen! Boken handlar, som alla de Austen jag läst, om en familj i den Engelska överklassen i sekelskiftet mellan 17- och 18-hundratalen. I familjen finns unga kvinnor som bör bli bortgifta på bästa möjliga sätt. Det går lätt att se att Austen själv var ung när hon skrev boken. Bara en kvinna på tjugo och några till kan beskriva andra kvinnor i den åldern som så oerhört mogna. Jag var likadan i den åldern, trodde jag hade koll på allt. Genom skvaller och antydningar blir boken full av förvecklingar och det är det som gör det så spännande. Genom att använda Elionors ögon som betraktare för läsaren lyckas Austen övertyga oss om att halvsanningar är sanningar och det är då vi dras in i historen och börjar fundera över hur allt ska gå. Detta är ett  berättarsätt som även Rowling använder och som jag är så förtjust i, för det är så kul att se om man kan se igenom denna teknik. Boken är ljuvlig och jag kan knappt bärga mig till jag har en chans att se filmatiseringen, inte minst på grund av att Alan Rickman är med. Till sist måste jag bara säga att jag tycker Willoughby kommer undan lite för lätt på slutet. Vad tycker ni?

av Hanna och Elin